Söndag, Fars dag och November.
Jag gjorde ett tankeexperiment förut när det gällde mitt eget skrivande. Kan säga att resultatet är ytters nedslående. Tanken vara att jag skulle öva mig på att skriva på ett mer positivt sätt och om positivare ämnen.
För er som inte vet så skrev jag dikter.
Senast jag skrev aktivt var efter Göterborgsresan. Men då var jag på efter en helt underbar konsert och ja jag var hög på livet, jag var lycklig. Sen kom jag hem till Hudiksvall och det gick över.
November har alla förutsättningar för att vara en bra månad för mig, det är grått, det regnar, det är inte en jävla massa sol och plussgrader. Samt att jag fyller år. Jag älskar den känslan jag får när jag är ute dimma. Kanske har något att göra med att när jag var 5 så tog mina föräldrar med mig till Skottland. Och att det magiska i allt på nått sätt har etsat sig in i min själ. Men tillbaka till mitt skrivande och det överhängande temat på den här bloggen. Min resa genom livet och hur jag ser på saker och ting.
Jag lät en brud sticka en piercing nål genom armen på mig. Min enda reaktion när jag såg allt blod var att... hmm blod på lakan. Nääääe det är nog ingen bra kombination.
Jag är så här härligt förstörd igen så inget betyder något utan allt går på automatik. Den enda jag jag egentligen känner är frustration och trötthet. Det tragiska i det hela är att det är nu jag känner mig trygg! Känner mig hemma.
Tur att man har ett roligt och inspirerande jobb att gå till iaf.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar