Tankar på ett tåg

Tack Göteborg för den här gången. Vi ses snart igen. You was good to me ^^

När jag satt hemma i Hudik och planerade för den här resan kände jag ändå en viss oro. Ska jag vara upp i folk i en vecka? Hallå jag pallar knappt att vara med mig själv en dag! Jag kände kontrollbehovet ta över för att skjuta ångesten åt sidan. För att som vanligt trycka ner den och ytterligare lägga kedjor runt min själ.

När jag nu sitter här på tåget och skriver det här vet jag aldrig mer kommer vara densamma igen. På gott och ont.

Cohens Halleluljha letar sig in i mittmedvetande och jag känner hur en vecka i metallens tema med två grymma spelningar och massa känslor bara rinner av mig. Jag landar i en stillhet och ett lugn som jag inte visste fanns inom mig, Leonard Cohens ord och röst försätter mig i en känsla av eftertanke och ödmjukhet. Och jag vet att jag aldrig kommer vara samma person som jag var när jag kom ner till Göteborg. Jag kommer vara så mycket mer

Det är fascinerande och ytterst känslosamt att på en vecka rassera så många hinder och barriärer. Att känna sig stark, harmonisk och uppleva den jag faktiskt är.

Så återigen tack Emelie, tack Sophia, tack Nemi

Tågtåg

Nu sitter Emelie och väntar på mig vid stationen. Jag har mindre än en och en halvtimme kvar.

Tågresen har gått över förväntan. Det är smidigt med första klass. Lite ovant bara att personalen frågar en om man vill ha mer kaffe bara.

Stockholm var varmt och väntan lång på att få komma ombord på tåget mot Göteborg! Det kommer bli en sjukt rolig vecka. Tro mig jag vet^^

Har lagt upp en bild mapp på FB där jag kommer lägga upp lite bilder under veckan. Nä nu ska jag e klart på mitt Supernatural avsnitt.

Rock on!

Steg för steg.

Det är natt i Hudiksvall och jag kan inte sova. Mina tankar har en tendens att vandra iväg och få fäste på en massa små små saker som är obetydliga under den vakna delen av dagen. Men som när jag ska till att sova växer sig stora och kräver att bli tänkta och analyserande.

So here goes nothing.

Det är dem små obetydliga valen man gör, som man inte ens tänker på att man gör. Det är dem som får dig att utbrista "Hur hamnade jag här" Fast på ett bra sätt^^. Som när jag nångång i våras bestämde mig för att jag skulle börja göra saker jag faktiskt tycker om och göra det för min egen skull.

I mitt fall var det att åka på My Chemical Romance. Visst konserten var tok bra och jag var super nöjd men det viktiga var att jag flyttade på saker, jag fixade och jag bangade inte ur... utan jag stod för något som jag tyckte var viktigt.

Nu ler jag mot världen och världen ler mot mig. =) Jag åker till göteborg och hälsar på min underbara kompis Mason och hennes flickvän. Det kommer bli en vecka full med svett, rock och öl.

Jag tränar regelbundet, jag har jobb och ordnad ekonomi, jag ha ren bra relation till min dotter. Jag är 35 och stolt över den jag är. Det här är inget som har varit självklart för mig. Jag har kämpat mot mig själv, mot min sjukdom, mot min ångest och apati. När jag vandrade dem där Stockholmsnätterna utan en krona på fickan på gränsen till galenskap. *skakar på huvudet* Jag skrattar på det nu men det har varit en lång och jobbig resa. Målet, det som fått mig att orka kämpa, att härda ut att leva utan känslor var att en dag få älska någon på det enda sättet jag vet hur. Intensivt, varmt och ädelt. Jag är inte där än. Men jag närmar mig steg för steg.

Jag har inte alltid varit en särskilt bra vän, det är sällan jag har funnits där när mina vänner behövt mig. Jag har varit egoistisk och självupptagen och är så fortfarande. Men vet att jag är er alla evigt tacksamma, alla ni jag utnyttjat och ljugit för. Alla er jag svikit. Jag är tacksam för att jag fick äran att lära känna mig själv genom er och vet att jag för alltid kommer bära med mig er på min resa mot kärleken.

Det är två ord jag har plockat upp på vägen som visat sig rymmer det jag strävar mot och dem orden är VAR SANN

Det blir vad det blir när jag sätter mig så här. Vet att jag är Markus Högstedt och jag är SANN.