Tack Göteborg för den här gången. Vi ses snart igen. You was good to me ^^
När jag satt hemma i Hudik och planerade för den här resan kände jag ändå en viss oro. Ska jag vara upp i folk i en vecka? Hallå jag pallar knappt att vara med mig själv en dag! Jag kände kontrollbehovet ta över för att skjuta ångesten åt sidan. För att som vanligt trycka ner den och ytterligare lägga kedjor runt min själ.
När jag nu sitter här på tåget och skriver det här vet jag aldrig mer kommer vara densamma igen. På gott och ont.
Cohens Halleluljha letar sig in i mittmedvetande och jag känner hur en vecka i metallens tema med två grymma spelningar och massa känslor bara rinner av mig. Jag landar i en stillhet och ett lugn som jag inte visste fanns inom mig, Leonard Cohens ord och röst försätter mig i en känsla av eftertanke och ödmjukhet. Och jag vet att jag aldrig kommer vara samma person som jag var när jag kom ner till Göteborg. Jag kommer vara så mycket mer
Det är fascinerande och ytterst känslosamt att på en vecka rassera så många hinder och barriärer. Att känna sig stark, harmonisk och uppleva den jag faktiskt är.
Så återigen tack Emelie, tack Sophia, tack Nemi