Problemet med jag part I.

Jag tror mig har kommit på vad som är problemet med MIG.

Jag är aldrig riktigt närvarande, jag är aldrig riktigt med i upplevelsen av det som sker runt omkring mig. Utan jag ligger hela tiden två steg före eller efter. Men jag är aldrig där jag är.

Sen har jag jag gått omkring och upplevt det som att jag inte har några känslor för världen jag lever i och mot människorna jag delar den med. Men nu fick jag höra av en nära vän att jag snarare har för mkt känslor. Vilket jag tycker låter helt osannolikt... Iofs gråter jag till film och får damp på söliga bilister men vem får inte det. Och nu försvann jag...

Jag tror jag skulle komma fram till något här men jag tappade fokus, nånting kom emellan och det är som om den första tanken inte ens existerade. haha tur att det inte är så många som kommer läsa det här *skrattar*

Jag får återkomma i ämnet.

Då kan jag prata lite om min bristande förmåga att fokusera... mm så får det bli.

Äntligen regn

Äntligen regnar det. Finns det nå mysigare än att ligga i soffan vid ett öppet fönster och höra hur regnet faller ner utanför. Att drömma sig bort i dem olika ljud som följer i regnets fotspår. Känna hur världen blir lite bättre och renare om så endast för ett ögonblick.

Nu ska jag ut och uppleva det tillsammans med Ozzyälsklingshunden. =)

Vissa dagar är jag och andra dagar ÄR jag. Har haft lite tid över för mig själv att fundera på mig själv, mitt, liv, mina definitioner av saker samt vad som driver och motiverar mig.

Det jag kommit fram till handlar mer om hur jag behandlar mig själv än hur jag lever mitt liv.

Jag har ett liv, jag lovar...

Började skriva ett blogginlägg om visdomsord jag sagt, eller snarare kommer att säga igår... men det försvann. Så där kan ju ni känna er lurade. HAHA! eller nått :)

Annars händer inte så mkt, har skjutsat dotter till skolan, varit ute med söt ozzy, nu blir det kaffe och kaffe... utsikterna för trevligheter idag är lika låga i % som antalet kommentarer det här inlägger kommer få^^

Ibland funderar jag på hur jag blev som jag blev egentligen och hur allt kan vara mitt fel?

Nä ut och upptäck världen och hitta glädjeämnen i den var det ja skulle göra ja... mmm för det kommer ju hända. Och ja jag vet att jag är bitter så ni som aldrig kommenterat här förut behöver inte starta med... Va bitter du verkar vara! Nötter säger jag bara.

Asså jag har ett liv jag lovar...

Jobba helg!

Happ då är man tillbaka inne i cirkusen igen. Frågan är ju bara hur osocial man blir av att jobba 3 nätters helg och bara sånna. Jag vet ju vad jag skulle svara på den frågan iaf. *suckar*

Eller så tar man jobbet på forsmark och jobbar som fan i en månad, om jag nu blir erbjuden det dvs. Sen ska väl folket på sjukhuset ha semester med...

Ska bli intressant och se hur jag får ihop den här sommaren jobbmässigt. Men det var som vi sa igår när vi fikade lite. Har man inte flickvän innan man börjar jobba som väktare så får man det inte under heller... Låter ju skitbra för mig liksom! NOT. Men pengar är pengar, måste ju överleva... kärleken får komma nån annan gång, för nån annan känns det som!

Hyfsat trött nu iaf, steg upp 12. Hade planerat stiga upp 10 men sket i det. Har precis gått en runda med ozzy. Nu blir det handla handla, sen hämta dotter på skolan för att avsluta dagen med ett pass på gymmet, däremellan ska det klämmas in lite mat med.

Vitt ludd

Vet inte vad jag ska skriva eller hur jag ska få ut det ut skallen men ut måste det.
Det är inte ångest och inte heller apati.
Det som trycker, spänner och bultar i mitt inre är något annat
men ut måste det

Det är sånt här jag tror att folk med partner inte upplever och känner, för i en partner kan man förlora sig helt, man kan gå upp i dess värld, vara den världen och få gömma sig från sig själv en stund.

Som singel kan jag inte det, jag kan inte ens försvinna in i en egen fantasivärld, har inte den förmågan. Har inte heller den kalla cyniska logiken att luta mig mot och utnyttja för att få det jag vill ha.

Nu lever jag istället i ett vitt ludd med förmågan att känna men bara om någon lockar ur mig känslorna. Själv så här i natten tvivlar jag ens att jag existerar.

Det är fler gånger än en jag tittar på min hand utan att förstå att den är min, jag petar på min kropp och blir förvånad över att jag känner trycket som uppstår.

Tro mig när jag säger att jag blir glad och lycklig över att du mår bra och har hittat kärleken. Jag blir det, bara inte på samma sätt som du.

Är jag masken eller mannen bakom den? Just nu kan jag inte svara sanningsenligt på den frågan.

Måndag^^

Har spelat fotboll med grabbarna, nu blir det återhämtningsmat sen några avsnitt LOST innan jag kvällar!