Vet inte vad jag ska skriva eller hur jag ska få ut det ut skallen men ut måste det.
Det är inte ångest och inte heller apati.
Det som trycker, spänner och bultar i mitt inre är något annat
men ut måste det
Det är sånt här jag tror att folk med partner inte upplever och känner, för i en partner kan man förlora sig helt, man kan gå upp i dess värld, vara den världen och få gömma sig från sig själv en stund.
Som singel kan jag inte det, jag kan inte ens försvinna in i en egen fantasivärld, har inte den förmågan. Har inte heller den kalla cyniska logiken att luta mig mot och utnyttja för att få det jag vill ha.
Nu lever jag istället i ett vitt ludd med förmågan att känna men bara om någon lockar ur mig känslorna. Själv så här i natten tvivlar jag ens att jag existerar.
Det är fler gånger än en jag tittar på min hand utan att förstå att den är min, jag petar på min kropp och blir förvånad över att jag känner trycket som uppstår.
Tro mig när jag säger att jag blir glad och lycklig över att du mår bra och har hittat kärleken. Jag blir det, bara inte på samma sätt som du.
Är jag masken eller mannen bakom den? Just nu kan jag inte svara sanningsenligt på den frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar