Jag!

Gaaaaaah ffs din jävla idiotjävel känn nånting, reagera, agera, sitt inte bara där och ta emot. Gör något, ta för dig, var någon, var dig själv.

Tom, energilös och håglös ser jag fram mot morgondagen med fasa.
En röst från mitt förflutna, en flyktad blick. Med nedfällt huvud vandrar jag sakta gatan fram och minns platser vi brukade besöka. Det gör ont. Smärtan är för stark så jag stänger av. Stänger ner. Så var det då dags igen. Ytterligare ett år har passerat. Till vilken nytta?

Ibland känns det som om mitt liv endast handlar om en massa måsten och borden. Negativa tankemönster jag inte kan bryta. Men ändå utvecklas jag och går framåt i livet. Får inte riktigt ihop den bilden jag har av mig själv med bilden andra har.
Förstår inte hur jag blev så här hämmad, handlingsförlamad.

Ibland tror jag faktiskt att jag är lite hård på mig själv. I onödan. Och att jag begränsar mig själv genom att försöka leva efter några ouppnåeliga krav. Krav jag inte ens definierat.

Vad mycket enklare allt skulle vara om folk bara vore konsekventa och verkligen höll det dem lovat. Inte för att det får mig att ta tag i mitt liv och städa. Inte för att jag skulle må bättre utan mest bara för att jag skulle slippa bli så irriterad på människor.


Men det är väl mig det är fel på.