Hittade ett opublicerat inlägg från i höstas. I väntan på inspiration får det här duga!

Jag älskar verkligen hösten med dess regn, dimma och mystik medans skyr solens attackerande ljus, hetta och sinnesförslöande långa dagar.

Däremot behöver mitt sociala liv samma saker som jag finner betungande och enbart jobbiga. Mitt sociala liv lever upp med sommaren och dör med med hösten. Endast därför att på sommaren lever alla andra upp och räddar mig fån min misär och får med mig ut på roliga och trevliga händelser.

Händelser som jag faktiskt klarar av att deltaga på ett levnadsglatt sätt efter som mina rutiner tillåter det.

När så hösten kommer så återgår folk till sitt och glömmer bort mig lite som den sommarflirt det kanske var. Och jag gör inget för att så inte ska ske.

Jag behöver nämligen förändras tillbaka från en energispenderande varelse till en energiskapande- och energibevarande skapelse av natten och mörkret.

Som en björn går i ide om vintern fysiskt gör jag detsamma emotionellt och socialt.

Min inrutade vardag tillåter mig inte att vara lika fri under den här perioden av året.

Saker andra kan tycka vara löjligt blir helt plötsligt livsviktigt för mig. Jag släpper ifrån mig kontrollen och tillåter yttre händelser styra mitt känsloliv samt vilka jag känner samhörighet med.

Om du under den här perioden inte förstår mitt behov av att slaviskt följa mitt Arsenal, mitt Modo och mitt HHC kommer du inte få plats i min värld. Fäll en negative kommentar och jag går i aggressiv försvarsställning.

Om något av mina lag förlorar är jag snarstucken och mår fysiskt dåligt tills nästa vinst faller in.

För er som inte vet hur jag funkar eller har upplevt en vinter med mig kan jag säga att ni kanske finner det jag skriver svårt att tro. Men det är så här jag är och troligtvis värre iaf.

Nu klarar jag av att leva i båda världarna och vissa kanske inte ser någon skillnad men tro mig dem är där. Din förmåga att acceptera och tillmötesgå mig mina för dig kanske udda utbrott under den här tiden avgör helt dynamiken i vår vänskap.

Avslutningsvis så lever jag så här eftersom ingen utmanar mina nycker och rutiner. Det finns ingen flickvän som kan hota min värld helt enkel genom att dra sig undan och göra sin grej och visa på tomrummet som uppstår samt spela på sina sårade känslor.

Men efter en stund blir tomrummet även den en vägvisare och levnadskamrat.

Jag vet inget om världen,

jag vet knappt något om mig själv,

enda jag vet är att jag vandrar ensam på livets stig,

i väntan på dig.

Men året skiftningar blir fler och fler,

flyter ihop.

Nu står jag här och ser på det som varit med ögon som inte ser