Guuuuuuud vad jag har skrivkramp nu. Allt känns krystat och tomt. Att skriva dikter är inte på tal om. Det finns dock några knep att ta sig ur svackan, det lärde jag mig när jag gick en skrivarcirkel för några år sedan.
Ett sätt är att bara skriva och skriva och skriva, utan att tänka på vad eller varför. Bara låta fingrarna smeka fram orden på skärmen och bara slappna av i vetskapen att nu har det undermedvetna tagit över och att allt är lugnt. Eller Don´t panic som det kunde stått på en bok.
Undra vad som händer om man skulle spela trumpet. Om man var riktigt duktig på det. Skulle det fylla tomrummet jag känner inom mig. Jag var duktig det vet jag. Ja vet att jag älskade att spela… iaf ibland.
Jag mår nog bäst när jag får skapa.
Hur jobbigt kan det egentligen vara att skapa en vana, en rutin som faktiskt skulle få en att känna sig i fas?
Allt är bättre än det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar